Tyvärr beskriver ovan en av de vanligaste fallgroparna att hamna i inom målstyrning. Ytterst handlar målstyrning om att skapa ett fokus i organisationen, för att på så sätt skapa ökade möjligheter att genomföra en strategisk prioritering. När man då istället hamnar i att mäta allt så har precis den motsatta effekten skapats, eftersom allt plötsligt är lika viktigt. För en medarbetare i en sådan organisation blir KPI-djungeln svårnavigerad eftersom varje beslut som tas förmodligen påverkar ett antal KPIer positivt, och ett antal negativt. Det enklaste att göra i ett sådant läge är förmodligen att inte göra något alls, för då gör man åtminstone inte fel!
Självklart finns det många kritiska delar i verksamheten som kan gå åt skogen. Självklart måste vi hålla koll på dessa så att vi kan reagera innan vi kraschar i diket. Men att ett område är verksamhetskritiskt är inte samma sak som att det är en strategisk prioritering. För att skapa ett starkt fokus, och därmed möjliggöra för organisationen att följa sin strategi, måste man våga tydliggöra vad som är viktigast. Övriga områden går fortfarande att kontrollera, utan att det därför behöver vara en del av strategin att maximera prestationen inom dessa.
