Det finns nog inte en enda organisation som inte vill göra mer än vad den gör idag. I något perspektiv ska man bli större, starkare, vackrare eller något annat. Ur ambitionen att utvecklas kommer viljan att göra allt. Konsekvensen blir då ofta ett behov av att konkretisera och planera upp varenda detalj i resan hur man ska ta sig från där man är till dit man vill. Och så sitter man där, med en lista på 100 aktiviteter som bör genomföras, och undrar hur man ska ha resurser för allt och därmed hur man bör prioritera när att allt är viktigt.
Vad skulle hända om man inte planerade? Vad skulle hända om istället för att ge sig en klapp på axeln när listan är avbockad fokuserade på de effekter som ska skapas och ger sig en klapp på axeln när de är nådda? Det är att gå från aktivitetsstyrning till målstyrning.
Jag inser också att viss planering behöver göras för att kunna veta att de där nödvändiga kliven kommer kunna tas, men om man bara utgår från planer bli man väldigt lätt statisk under året. Det tar inte lång tid innan vad man ska uppnå med aktiviteten glöms bort och därmed även ifrågasättandet om den fortfarande är lika relevant som när den planerades.
Nöj dig med att enbart planera det som är kritiskt för att lyckas. Lämna lite utrymme till medarbetarna att löpande definiera vad som kan göras för att prestera ännu bättre.
Prioritera löpande utifrån prestation. Dra inte igång aktiviteter inom områden som presterar bra bara för att det står att du ska göra så i affärsplanen. Om du har andra områden som är eftersatta och ligger bakom är det dessa som bör få prioritet.
Ju mer du planerar desto fler svar på framtida frågor utger du dig för att ha. Har du en spåkula är du ursäktad, annars kan finnas anledning att tänka om.
