Mål är ett väldigt kraftfullt verktyg för att styra en organisation – när man gör det rätt. Däremot, om man misslyckas med att sätta rätt mål riskerar det istället att verka demotiverande och kännas som en administrativ börda. Hur ökar man då sina chanser att lyckas? Ett sätt är att vara medveten om och hantera de paradoxer som kommer med att arbeta med målstyrning.
En av dessa paradoxer är enhetlighet vs anpassning. En enhetlig målstyrning ser likartad ut i alla enheter i en organisation och är korrekt och ofta heltäckande. Den är alltså ”teoretisk vacker”, där exempelvis olika affärsområden har samma mål och summan av dessa blir totalen. En relevant målstyrning, å andra sidan, speglar enhetens situation och utmaningar och är ofta smalare och mer fokuserad. Därför får den inte alltid med helheten och jämförbarheten blir sämre, men den sätter fingret på vilka specifika förflyttningar som måste ske i just den enheten.
För mig är valet enkelt: ska man åstadkomma en förändring måste man påverka de individer som ska genomföra den, och för att göra det måste målstyrningen vara relevant. Om målen inte är anpassade till de som ska nå dem kommer uppföljningen bli mer kontrollerande än styrande. Prioritera därför mål utifrån situation istället för att ekvationen ska gå ihop!
