I mitt förra inlägg berördes målstyrningsparadoxen enhetlighet vs anpassning, alltså om det är viktigare att målstyrningen är likartad och korrekt i hela organisationen eller att den är relevant för målgruppen.
En annan av de paradoxer som behöver hanteras när man arbetar med målstyrning är fokus vs kontroll. Ofta mäts väldigt mycket med anledning av att man vill ha full koll. Man vill kunna följa hur det går finansiellt, hur den löpande verksamheten presterar i operativa nyckeltal och hur man taktar inom alla sina strategiska områden. Fördelen med att mäta mycket är att det ger en känsla av kontroll. Däremot, ju mer man mäter – alltså ju fler mål man har – desto lägre blir den styrande effekten.
Organisationer som vågar välja bort och mäta få områden skapar fokus. Genom att tydliggöra vad som är viktigast och uttrycka det i så få mål som möjligt skapas en riktning, och chanserna att förflytta organisationen i just den riktningen ökar ju fler som delar den.
Men att välja bort kan vara svårt, just på grund av att kontrollen minskar. Vi hanterar den här paradoxen genom att skilja på vad som är styrande utifrån den förflyttning som måste åstadkommas, och vilka ramar förflyttningen behöver hållas inom. På så sätt kan vi kombinera fokus med kontroll.
